Tänk om någon bara kunde bestämma över mig, ibland så vore det jäkligt bra att ha någon annan att skylla på. Som en strip med Kalle och Hobbe som jag klippte ut och satte upp på kylskåpet. Nu har jag ju inget eget kylskåp att sätta saker på längre så strippen är nerpackad i en av tusen lådor som står på höskullen och drar till sig damm. Hur som helst så gick den ut på att det vore skönt att tro på ödet – då skulle man slippa ta ansvar över sitt eget liv.

Just nu hjälper det inte så mycket att tro på ödet för omtentamen fixar inget öde, jag MÅSTE ta mig samman och studera!

Det är så skönt, att upptäcka att man inte alls är så ensam i världen och den enda som faktiskt förstår hur saker och ting verkligen är. Det finns fler som har fattat. Fast kanske inte förstått allt så klart. Det har inte ens jag gjort. Men visst är det skönt att få vara lite så där divigt självsäker här i söndermarkerna och få tycka att man är en av dom där speciella. Så när man åker till storstaden, kliver av tåget och ser sig runt och pratar med sina bekantas bekanta på det där stället där alla som vet något hänger, och slås igen av att jag fan inte vet mer än någon annan och att det faktiskt finns hopp för jorden, eftersom det trots allt finns fler som faktiskt har fattat.

Att ha ett inlägg varje dag, trots att jag lägger upp de flesta samma dag, men som jag tidigare snurrat om så beror det på min tillgång till internet, som inte är så stabil...

Texten nedan skulle man kunna säga är tillägnad två av alla som är delaktiga i den sitcom som startade förra sommaren.

You should be the luckiest fuckers

Thank us for the

break up

You should be the luckiest fuckers

Thank us for the

break up

You should be the luckiest fuckers

Thank us for the

break up

Måste ta och skärpa till mig lite. Lovar man så lovar man och jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte fixade plättar åt pojkarna när jag lovat. Ska se till att inte springa iväg på annat när F pojkarna är här så att de kan få sina plättar så kanske jag slipper gå under benämningen plätt häxan, fast det är i och för sig ganska sött, plätthäxan :)

Konstigt det där med att blogga. Jag skriver hur mycket som helst om dagarna, inte så mycket just för närvarande i och för sig eftersom min vardag är lite stökig. Men i alla fall, när jag tänker på att jag ska skriva på bloggen kommer tusen funderingar upp. Vad ska jag skriva här och vem kommer att läsa och bryr jag mig egentligen och varför lägger jag ner tid här. Borde jag inte lägga ner mer tid på att göra mina uppgifter, ta tag i livet, se till att fixa boende inför hösten eller helt enkelt träna lite mer. Och hur många blogg inlägg handlar inte om just detta, vad fan ska man skriva här egentligen!

Kort inlägg, det är bra, kort och koncist som det brukar heta.

Jag inte har tillgång till Internet helt frekvent så inläggen kommer lite hipp som happ. Hippettihopper, ville bara lägga till det om det skulle vara någon som överhuvudtaget undrade.

Jag blir förälskad ofta, verkligen jätte ofta, fast inte i kanske det som man traditionellt blir förälskad i kanske, det vill säga andra människor. Just nu är jag helt nere i Klubbacken, Edith Piaf, vatten och strukturtapet. Det sistnämnda har jag för övrigt hatat både länge och väl men jag är inte sämre än att jag kan ändra uppfattning. Edith Piaf och andra sidan råkar ju vara en människa, men eftersom hon inte är i livet utan bara kan uppskattas genom en föreställning som jag skaffat mig om henne via hennes musik, som jag för övrigt endast kan avnjuta genom att tycka melodin och sången är underbar, vad sedan texterna handlar om får stanna vid mina fantasier om att de är vackra eftersom mina franska språkkunskaper är allt annat än befintliga och ansträngningen att leta reda på översättningar inte är prioriterat för tillfället.

Jag har även en viss förkärlek till långa meningar. Meningar som mina tidigare svensk lärare förgäves försök få mig att korta ner. Ibland kan jag skriva riktigt korta meningar, om jag vill, men allt för ofta så vill jag helt enkelt inte. Nu ska jag förälska mig lite i mina kvartärgeologi studier, helt fantastiskt intressant faktiskt! Synd att man inte kan leva livet på CSN, jag är väldigt allmänbildad redan nu med tanke på alla A-kurser jag tagit mig igenom, men tänk! Bara tänk på vad med kurser jag skulle kunna läsa om jag inte behövde fundera på att de glada dagarna med CSN pengar faktiskt snart kommer att ta slut. Leve allmänbildning - Leve förälskelsen!

Nu ska jag också tycka lite om befolkningen i framförallt öststaternas grannländer, det har varit mycket prat om dessa människor de senaste dagarna, och att de framförallt skulle vara så inkompetenta när det gäller att rösta på bra musik. Många kulturtyckare, och andra tyckare också, jag är också en tyckare. Men jag är anhängare av den sida som tycker att debatten mer liknar ett, vi är bättre än er och förstår oss på musik börjar lukta elitism. Helt enkelt en politisk fundering som går ut på att medborgare helt enkelt röstar på fel sida, så borde de tas ifrån rösträtten och vi borde helt enkelt införa ett annat system där experter utser politiker och styrande. Jag tycker att likheterna finns hos många av skribenterna där ute i DN och SVD världen.

Av en händelse så tycker jag precis tvärt om, visst jag tillhör den skalan som var helt säker på att det Svenska bidraget skulle segra, ett The Ark fan som jag faktiskt är, men det gick ju helt enkelt inte vägen, och visst tyckte även jag att vi borde skaffa oss fler grannländer, och visst svor jag över att folk inte förstår sig på musik. Men när tävlingen var över, när vinnarlåten framfördes ännu en gång var jag stolt. Stolt över att folk faktiskt lagt ner pengar på att rösta och lyft fram en låt som på många sätt gav uttryck för ett förtryck och förhoppningsvis väckte många tankar och reaktioner framförallt bland politiker och andra tyckare. Uppenbarligen, med tanke på all den debatt som följde denna musiktävling.