Det är så skönt, att upptäcka att man inte alls är så ensam i världen och den enda som faktiskt förstår hur saker och ting verkligen är. Det finns fler som har fattat. Fast kanske inte förstått allt så klart. Det har inte ens jag gjort. Men visst är det skönt att få vara lite så där divigt självsäker här i söndermarkerna och få tycka att man är en av dom där speciella. Så när man åker till storstaden, kliver av tåget och ser sig runt och pratar med sina bekantas bekanta på det där stället där alla som vet något hänger, och slås igen av att jag fan inte vet mer än någon annan och att det faktiskt finns hopp för jorden, eftersom det trots allt finns fler som faktiskt har fattat.