En dag så kommer jag säkert ha en vettig Internet uppkoppling. Men till dess. Förresten så kanske det inte skulle spela någon större roll, är ju inte riktigt i balans som man ska vara nu förtiden för att skriva så regelbundet. Fast i föreställningsvärlden, i den där som man tror att man vet hur saker och ting verkligen är, fast man faktiskt inte har en aning, i den världen så säger jag till mig själv att ska man blogga eller skriva dagbok så ska man göra det varje dag. Oavsett om man har något vettigt som man vill skriva om, eller man har lust att prioritera den tid det tar att sitta ner och skriva.

Otaliga är de intervjuer med författare, konstnärer och andra pack som hävdar att de måste komma in i en rätt stämning då de utför sina verk, då gärna i en viss ångest stämning. Än av de få gånger jag tycker att Jan G satt något vettig, han har säkert sagt en hel del annat vettigt också bara det att jag inte lyssnat så noga, var att han såg på författaryrket som just det, ett yrke. Att man på något sätt beslutar sig för att prestera. Om vi bortser från begåvning och annat som kan ha med framgångar att göra så tror jag faktiskt att det är just så. Att man måste sätta sig ner och producera, och inte ta sig själv på för stort allvar.