Fortfarande ibland och jag hoppas att det är okej trots allt. Just nu i detta liv (jag brukar påbörja nya liv lite då och då) så har jag beslutat mig för att det faktiskt är okej att få ångra sig. Som så många säger att det inte är någon idé att göra, ångra sig alltså. Det leder ju ingen vart. Nej det är klart att det inte gör, men att bara rycka på axlarna leder inte heller alltid så långt. Just nu, i detta liv så är det okej att få ångra sig, och jag ångrar mig grymt mycket nu.

Då så var jag klar för den här gången, får jag hoppas. Magnet röntgen är väl inget som jag skulle syssla med för skojs skull, däremot var det inte så otäckt som jag fått föreställningar från omgivningen att det skulle vara. Jag blev mest nyfiken på hur det egentligen funkar med denna gigantiska apparat som lät högt och långt och ibland så mycket att det kändes som om magneterna skulle slås in i hjärnan på mig.

Ultraljudet var trevligare. Varmt och lite kletigt på halsen och framförallt var det juste att få resultatet på en gång. Trevlig sjuksköterska eller om hon var läkare vet inte vilket kompetens man måste ha för att få ge patienter besked på direkten. Hur som helst så var det skönt att veta att man i alla fall inte haft sin första blodpropp vid 27 års ålder.

Så nu återstår bara att vänta på besked. Antingen så har jag en nervsjukdom eller så är jag bara lite psykiskt sjuk. Det är kanske hugget som stucket, med det är som jag hört det sägas, skönt att i alla fall få besked. Så att man vet vad fan det är för fel på en.