I helvete jag är fast! I det där satans träsket igen! Känner mig som när jag nyss börjar gymnasiet och satt där lycklig framför datorn och surfade, kollade upp, letade efter ditten och datten och det är verkligen tur att jag nu för tiden någorlunda kan ta mig samman!

Nått bra som R.Sandahl heter han väl skrev i sin krönika idag - Internet ger oss allt utan svaren. Jag måste medge att jag håller med...  

Vandrar på stigen som jag smög mig fram på när barndomsdrömmar var omgärdade av lätta dimmor. Och allting och inget förändras men barndomsdrömmar gnager i bakgrunden och gör sig påminda. Alltid kvar trots att de idag är nedtyngda av gråregnigt dis. Tunga stora droppar som blöter mig när jag vandrar på stigen. Försök att undslippa barndomsdrömmar. Göra mig fri, bryta loss. En gång så lätta dimman skingras inte, omvandlas till gråregnigt dis vars tunga droppar fastnar på kinderna. Rullar ner som torra tårar på kinder utan att fukta ögonvrår. Torra röda ögon som lyser av sömnbrist och droger. Som längtar efter vila som är evig där barndomsdrömmar är lätta dimmor som skingras. Plöjer mig fram på vandring längs stigar jag så väl känner från barndomsdrömmar.  

För man får bli arg ibland. Och just nu är jag arg, trött, förbannad och inte det minsta lugn!

Min sista färd genom landstinget Västmanland får jag hoppas och tills idag så har det fått hyffsat betyg av mig, men inte nu. Inte nu när jag vill veta om det är nått fel på hjärnan eller inte, inte nu när jag sitter och blöder näsblod och undrar om jag sovit för dåligt helt enkelt eller om jag trots allt är sjuk.

Klart att jag inte är sjuk men ibland så verkar det som om det inte finns, eller i alla fall finns väldigt lite, förståelse för att man ibland kan bli orolig. Ledsen och rädd och vilja krypa ihop och få råd av en duktig och auktoritär läkare som talar om för en att det inte är någon fara, allt kommer att bli bra.