Jag tog reda på allt innan det föll, åt direkt från trädet och njöt, njöt över att kunna vara där och rädda frukten. Funderade ett tag på om det kanske var onödigt att vara så överbeskyddande för ett par träds skull. Vårda dom ömt med hjärtat och fundera på om jag kunde göra något mer för deras skull. Träder in i livet av träd. Låter nästan lite klyschigt, men det är en annan tid ett annat liv, ett tålamod jag saknar. Att stå där med rötterna fast och inte kunna ta sig någonstans, bara hoppas på att rätt djur ska äta min frukt så att jag kan släppas ner på en annan plats och min avkomma kan stå en bit längre bort i världen med sina rötter. Kanske en dag att mina delar av rötterna finns överallt, där jag inte ens själv visste att de skulle hamna en dag. Ingen vet, och tur är väl det, för att har ändå ett slut, en början och ett slut och allt förändras och jag undrar om det är det som gör skillnaden på mig och trädet. Att plommonträdet helt enkelt får förlita sig på att rätt djur äter frukten. Jag är fel djur, jag sprider inte dig inte vidare, du hamnar på komposten och där hoppas jag bara på att du ska bli jord. Inget nytt träd.