Är för underbar! åh, jag älskar den! I min fd hemstad och här i min nya skiljer det 5 000 kr i månaden för en stallplats. Och då mina älskade läsare, får man betala extra i den underbara huvudstaden om du vill att din pålle ska gå ut och rasta sig i en hage en timme varannan dag. Underbart! (obs att detta är helt och hållet sant)

Min hjärna har beslutat sig för att starta en liten miniserie. Vet än så länge inte hur den slutar och hur många avsnitt det blir. Men här kommer del 1.

- Släpp då! Din dumma feta ko!

Men kossan släpper inte. Hon har sugit tag i min sjal och släpper inte. Käken har liksom låst sig precis som dom säger att rovdjurens kan göra. Otaliga är ju de historier om grävlingar och järv som inte släppt sitt "byte" förrän det knakar. Min sjal kan dock inte ge ifrån sig mycket till ljud. Den befinner sig med den ena änden i en ko mun och andra runt min hals. Fan att jag skulle knyta fast sjalen. 

Jag skriker åt kon igen, vilket bara resulterar i att kossan blir skrämd och tar ett steg bakåt. Släpper inte taget. Sjalen dras istället åt ännu mer kring min hals. Mitt nästa försök att tala kon till rätta resluterar i ett kväsande ljud.

 - Släpp då jävla förbannade ko, ät gräs....

 Sen kommer det inte mycket mer för sjalen har dragits åt så hårt runt halsen att det blivit svårt att prata. Kon släpper inte. Jag börjar få svårt att andas. Kossan blänger stint på mig. Jag står halvt på knä med huvudet böjt ner. Får man för att man ska vara snäll och böja sig ner för att klappa kohelvetet. Till min fasa ser jag över grässtråna hur ytterligare tre kossor är på väg åt vårt håll. Nyfikna skrällen. Kommer ju säkert få kon att bli ännu mer nervös. Mycket riktigt. Kon börjar trampa, tack och lov mest på stället, men sjalen snörs åt. Jag lyckas blänga kon i ögonen, stirrar stint på henne. Vi utkämpar en kamp på liv och död. Jag ska segra, så är det bara.