Min hjärna har beslutat sig för att starta en liten miniserie. Vet än så länge inte hur den slutar och hur många avsnitt det blir. Men här kommer del 1.

- Släpp då! Din dumma feta ko!

Men kossan släpper inte. Hon har sugit tag i min sjal och släpper inte. Käken har liksom låst sig precis som dom säger att rovdjurens kan göra. Otaliga är ju de historier om grävlingar och järv som inte släppt sitt "byte" förrän det knakar. Min sjal kan dock inte ge ifrån sig mycket till ljud. Den befinner sig med den ena änden i en ko mun och andra runt min hals. Fan att jag skulle knyta fast sjalen. 

Jag skriker åt kon igen, vilket bara resulterar i att kossan blir skrämd och tar ett steg bakåt. Släpper inte taget. Sjalen dras istället åt ännu mer kring min hals. Mitt nästa försök att tala kon till rätta resluterar i ett kväsande ljud.

 - Släpp då jävla förbannade ko, ät gräs....

 Sen kommer det inte mycket mer för sjalen har dragits åt så hårt runt halsen att det blivit svårt att prata. Kon släpper inte. Jag börjar få svårt att andas. Kossan blänger stint på mig. Jag står halvt på knä med huvudet böjt ner. Får man för att man ska vara snäll och böja sig ner för att klappa kohelvetet. Till min fasa ser jag över grässtråna hur ytterligare tre kossor är på väg åt vårt håll. Nyfikna skrällen. Kommer ju säkert få kon att bli ännu mer nervös. Mycket riktigt. Kon börjar trampa, tack och lov mest på stället, men sjalen snörs åt. Jag lyckas blänga kon i ögonen, stirrar stint på henne. Vi utkämpar en kamp på liv och död. Jag ska segra, så är det bara.  

Jag tog reda på allt innan det föll, åt direkt från trädet och njöt, njöt över att kunna vara där och rädda frukten. Funderade ett tag på om det kanske var onödigt att vara så överbeskyddande för ett par träds skull. Vårda dom ömt med hjärtat och fundera på om jag kunde göra något mer för deras skull. Träder in i livet av träd. Låter nästan lite klyschigt, men det är en annan tid ett annat liv, ett tålamod jag saknar. Att stå där med rötterna fast och inte kunna ta sig någonstans, bara hoppas på att rätt djur ska äta min frukt så att jag kan släppas ner på en annan plats och min avkomma kan stå en bit längre bort i världen med sina rötter. Kanske en dag att mina delar av rötterna finns överallt, där jag inte ens själv visste att de skulle hamna en dag. Ingen vet, och tur är väl det, för att har ändå ett slut, en början och ett slut och allt förändras och jag undrar om det är det som gör skillnaden på mig och trädet. Att plommonträdet helt enkelt får förlita sig på att rätt djur äter frukten. Jag är fel djur, jag sprider inte dig inte vidare, du hamnar på komposten och där hoppas jag bara på att du ska bli jord. Inget nytt träd.