Kanske bör säga det så att människor vet att om det vore så att det är någon som råkar känna mig som är inne och kollar min skrivövning så kommer ni säkert att känna er träffade och ibland är det till och med så att det är just er som jag bloggar om. Fast det kommer ni ju aldrig kunna veta eftersom jag inte lägger till något namn så tar ni illa vid er är det ert problem och undrar ni över något så är det bara att ni frågar så kan vi ju reda ut saker och ting. Ett långt tillägg, framförallt en lång mening.

Ibland, eller rätt så ofta, i stort sett jämt, så känner man sig som en vanlig människa. En kvinna (jag räknar mig till kvinna numer istället för tjej) som inte väcker allt för mycket uppmärksamhet och sen slås man ändå av att vissa helt enkelt inte fattar att hålla käften! Ibland så vill jag helt enkelt inte veta allt, ibland så är det verkligen så att tala är silver och TIGA ÄR GULD! 

Jag är en av dom. Min vän P kom över med inflyttningspresent och trevligt sällskap. Vi tillbringade den första delen av kvällen tillsammans med Missy och vänner ute på vår tillhörande uteplats. Det gick sisådär med grillandet men vi fick i oss lite föda, vi lyckades även bekanta oss med en av grannarna och hans vänner som fick den perfekta glöden till sina grillbitar efter att vi sabbat våra med att otålighet.

Efter denna trivsel så gick jag och min vän P in till mig medan de stackars arbetande flickorna gick och sov. Inflyttningspresenten härlig flaska champagne fick pryda lägenheten i obrytet tillstånd eftersom jag för närvarande har alkohol förbud. Jag lyckas äntligen få ur mig att jag har ett förhållande med någon som jag liksom inte riktigt har sagt. Min vän P är inte ett dugg förvånad. Det är inte det att P har något med det att göra egentligen men för vissa vänner är det mer jobbigt att erkänna att man som vanligt har gjort precis tvärtemot vad man sagt och lovat och svurit vid att man ska göra. Som det här med att jag det senaste halvåret har uttalat mig om att jag verkligen SKA vara singel nu, och när jag sagt det har jag inte menat i två veckor, utan faktiskt längre tid.

Min vän P skrattar och säger – Dig kan man ju för fan ställa klockan efter! Det är bara att prata med dig när du dumpat någon och så säger du att nu, nu ska jag vara singel. Sen vet man att när två veckor har gått så är du tillbaka på banan igen.

– Varför kan jag aldrig lära mig?! För någonstans, nu tillexempel så känns det som att det vore väldigt skönt att få vara för sig själv en stund. Strunta i att anpassa sig till döds för att man vill göra någon annan glad. Låta bli att le och skratta och vara pigg och glad för att glädja någon som man är rädd för att förlora. Visst är det väl lustigt ändå att man beter sig underligt i många fall. Jag vet att om det är så att den jag har ett förhållande med inte kan ta mina dåliga dagar också så är det kanske inte ett bra förhållande, och jag förtjänar bättre. Jag vet så otroligt mycket men inte fan lever jag efter det.

Tänk om de hittar något på magnet röntgen i nästa vecka som bevisar att jag faktiskt är dum i huvudet. Eller inte att huvudet är dumt men att signalerna från hjärnan och ut i kroppens delar som styr mitt handlande faktiskt inte fungerar som de ska. Att när jag beslutat något så skickar signalerna ut att kroppen ska göra tvärtom. Vad bra det vore att ha något att skylla på.

En dag så kommer jag säkert ha en vettig Internet uppkoppling. Men till dess. Förresten så kanske det inte skulle spela någon större roll, är ju inte riktigt i balans som man ska vara nu förtiden för att skriva så regelbundet. Fast i föreställningsvärlden, i den där som man tror att man vet hur saker och ting verkligen är, fast man faktiskt inte har en aning, i den världen så säger jag till mig själv att ska man blogga eller skriva dagbok så ska man göra det varje dag. Oavsett om man har något vettigt som man vill skriva om, eller man har lust att prioritera den tid det tar att sitta ner och skriva.

Otaliga är de intervjuer med författare, konstnärer och andra pack som hävdar att de måste komma in i en rätt stämning då de utför sina verk, då gärna i en viss ångest stämning. Än av de få gånger jag tycker att Jan G satt något vettig, han har säkert sagt en hel del annat vettigt också bara det att jag inte lyssnat så noga, var att han såg på författaryrket som just det, ett yrke. Att man på något sätt beslutar sig för att prestera. Om vi bortser från begåvning och annat som kan ha med framgångar att göra så tror jag faktiskt att det är just så. Att man måste sätta sig ner och producera, och inte ta sig själv på för stort allvar.

På en hel vecka ungefär, som jag kan känna nästan lika mycket i höger sida som i vänster sida. Fortfarande ont i huvudet dock och arg för att skrivövningen har blivit ett surr i huvudet och inte många rader. Ska se till att det blir fler rader i nästa vecka när jag ÄNTLIGEN får vara ensam!!

Ett litet livstecken i alla fall....  

Tänk om någon bara kunde bestämma över mig, ibland så vore det jäkligt bra att ha någon annan att skylla på. Som en strip med Kalle och Hobbe som jag klippte ut och satte upp på kylskåpet. Nu har jag ju inget eget kylskåp att sätta saker på längre så strippen är nerpackad i en av tusen lådor som står på höskullen och drar till sig damm. Hur som helst så gick den ut på att det vore skönt att tro på ödet – då skulle man slippa ta ansvar över sitt eget liv.

Just nu hjälper det inte så mycket att tro på ödet för omtentamen fixar inget öde, jag MÅSTE ta mig samman och studera!

Det är så skönt, att upptäcka att man inte alls är så ensam i världen och den enda som faktiskt förstår hur saker och ting verkligen är. Det finns fler som har fattat. Fast kanske inte förstått allt så klart. Det har inte ens jag gjort. Men visst är det skönt att få vara lite så där divigt självsäker här i söndermarkerna och få tycka att man är en av dom där speciella. Så när man åker till storstaden, kliver av tåget och ser sig runt och pratar med sina bekantas bekanta på det där stället där alla som vet något hänger, och slås igen av att jag fan inte vet mer än någon annan och att det faktiskt finns hopp för jorden, eftersom det trots allt finns fler som faktiskt har fattat.

Att ha ett inlägg varje dag, trots att jag lägger upp de flesta samma dag, men som jag tidigare snurrat om så beror det på min tillgång till internet, som inte är så stabil...

Texten nedan skulle man kunna säga är tillägnad två av alla som är delaktiga i den sitcom som startade förra sommaren.

You should be the luckiest fuckers

Thank us for the

break up

You should be the luckiest fuckers

Thank us for the

break up

You should be the luckiest fuckers

Thank us for the

break up